söndag 23 juli 2017

"Hur gammal är han"? Folks onödiga, ovälkomna kommentarer del 2

Efter att jag hade skrivit det förra inlägget kom jag att tänka på en annan sak som jag har irriterat mig väldigt på sista tiden. Det handlar också om folks onödiga och ovälkomna kommentarer. Jag vet inte hur det är för er andra hundägare men jag har märkt att man, när folk kommer fram och pratar och frågar om ens hund (kanske berömmer hunden, frågar om rasen osv.) ofta även får frågan hur gammal hunden är. Jag har börjat fundera på vad det är som är så intressant med en hunds ålder. Jag kan förstå att man frågar om det är en valp, men är det en vuxen hund så förstår jag faktiskt inte riktigt varför det är intressant. Om det hade stannat där, vilket det oftast gör, så hade det kanske varit okej MEN ofta så gör det inte det. När jag säger hur gammal Nanook är så är det inte så sällan som folk ställer följdfrågan hur gamla "sådana hundar" kan eller brukar bli. Jag är ännu mer fundersam till varför det är intressant. Folk känner sig tydligen tvungna att påtala att han börjar bli gammal... Precis som om jag skulle vara omedveten om det!?? Det värsta är ändå när folk dessutom har mage att kommentera att "stora hundar brukar ju inte bli så gamla". Vad tänker folk med? Det värsta var för ett par år sedan när jag var ute och gick med Nanook och en bekant och en äldre man kom fram och pratade lite. Han frågade hur gammal Nanook var och när jag svarade så sade han att ja, då kanske han inte lever så länge till för stora hundar brukar ju inte bli så gamla. Fortfarande blir jag så arg när jag tänker på detta och framförallt blir jag så arg på mig själv som aldrig har mål i munnen när det gäller! Först efteråt finner jag mig och tänker på vad jag skulle ha sagt! Jag borde förstås ha frågat tillbaks. "Och hur gammal är farbror? Jaså, så pass gammal ja... då kanske du inte lever så länge till för farbröder brukar ju inte bli så mycket äldre". Vad jag ångrar mig! Vad är syftet med dessa kommentarer? Sägs de verkligen endast av obetänksamhet? Jag har ju lite svårt att tro att folk är så pass dumma så de bara säger vad som helst utan att tänka sig för, eller? Men vad är det då, illvilja?


Folks ovanor att komma med onödiga kommentarer som man inte bett om


Jag läste häromdagen ett blogginlägg av Sara Viforr med bloggen Passout som handlade om hur trött hon är på att okända människor ute på gatan anser sig ha rätt att kommentera t.ex. hur man skall träna/ uppfostra sin hund. Hon ger följande exempel på vad folk kan säga: ”Du måste leka med din valp. I allt! Lek, lek, lek.””Du måste visa vem som bestämmer, med min förra hund fick jag spöa på och efter det, ja då visste hon vem som bestämde!””Viktigt med hundmöten, såhär gör du för bästa resultat….””Bits valpen? Tryck ihop munnen på den! De måste lära sig vettu!
Sara fortsätter så här: Där står jag som ett fån, skulle bara gå förbi dessa människor med hundarna. Vilka är ni ens? Har jag bett om råd? Känner jag dig?

Tyvärr stöter man på dessa människor även på sociala medier, inte bara på gatan… Kanske uttrycker de sig ännu mer oförskämt när de sitter skyddade bakom sin dataskärm… Det är så tråkigt att man skall behöva dra sig för att publicera något, be om råd, diskutera något eller liknande i ett forum på Facebook eftersom man inte orkar med dessa ifrågasättare som dyker upp då och då. Som mitt i en tråd börjar ifrågasätta och diskutera ett helt annat ämne än det tråden faktiskt handlar om… Personer som verkar ifrågasätta och bråka och vara oförskämda bara för bråkandets skull. Har de verkligen inget bättre för sig? undrar jag då. Jag tycker nästan lite synd om dem. Jag har flera gånger läst att folk tycker att ”draghundsfolk” är så trevliga, hjälpsamma och inbjudande men jag har mött denna typ av ifrågasättare även bland dessa…

Jag skrev nyss i ett forum på FB och frågade om någon känner till en bra våtdräkt för hundar. Nanook har ju diskbråck och det som fungerat bäst för honom är simning. Nu under sommaren simmar vi och vattentraskar ute så slipper vi den kostnaden åtminstone under sommarperioden. Det hade därför varit bra om man med en våtdräkt hade kunnat förlänga simsäsongen något. Jag fick flera vettiga svar. Men så kommer just en sådan där ifrågasättare in i tråden och ställer sig undrande till varför jag har kvar hunden. ”Hunden har ont och du håller honom vid liv för att du tycker om honom. Jag skulle överväga avlivning”. Ursäkta!?? Inte någonstans i mitt inlägg hade jag nämnt att Nanook har ont. Det har han inte. Så vad grundar denna människa sitt påstående att hunden har ont på? Att han har diskbråck behöver inte per definition betyda att han går runt och har ont.
Jag förklarar för personen hur det ligger till, att jag inte skrivit något om smärta och hunden har inte ont. Jag märker om han har ont, han går också regelbundet till en sjukgymnast som skulle märka om han verkade ha ont. Ja, han medicinerar och ja, han får laserbehandling, just nu ca 1 gång/ mån. då det räcker. Och ja, jag masserar honom hemma varannan till var tredje dag. Nej, han kan inte gå timmar i sträck eller springa längre. Men han är pigg och glad. Så länge det är så, ingen avlivning aktuell!
Det visade sig att den här människan som kommenterade tydligen anser att man inte skall ge hundar livslång medicinering, jag antar att han då tycker att man skall avliva hunden om den behöver medicin. Han har inte besvarat denna fråga. Den här människan anklagar mig för att plåga min hund, ja det är det han gör! Utan att ha träffat min hund så han kan ha en uppfattning om hur han mår… och utan att ens veta vem jag är.

Jag har inga problem med att ge min hund medicin, livet ut om det behövs, OM han mår bra av den! Jag har inte skrivit om detta i bloggen (kommer skriva mer om det i ett separat inlägg där jag skriver mer om hur Nanook mått under det sista året då jag inte uppdaterat bloggen) men han fick i maj en medicin, Gabapentin. Den är egentlige för epilepsi men skall verka smärtlindrande för neurologiska besvär. Nanook blev SÅ dålig av denna! Han fick nästan varenda biverkning som nämndes i FAS. Jag tänkte att nu är det nog slut, han var så ledsen, deppig och håglös och så extremt trött. När jag läste om biverkningarna som stämde in på pricken med hans besvär så tog jag bort medicinen och då var det som att få honom tillbaka igen. Var hos hans extremt kunniga ortoped några veckor senare som skrev ut annan medicin till honom att prova (Tradolan) och med den mår han toppen! Inga biverkningar alls. Så varför skulle jag då inte ge honom den?

Men tyvärr är väl inte alla beredda att lägga tid och pengar på att få en hund att må bra utan avlivar hellre då? Jag kan se etiska problem åt båda håll. Vissa låter säkert hunden leva för länge, den lider, medan andra kanske avlivar för lättvindigt? I perioder har jag varit på rehab en gång i veckan och ja, det tar ju lite tid och det kostar helt klart en massa pengar. Jag masserar honom hemma varannan till var tredje dag och ja, det tar också tid men det är också en väldigt trevlig stund som han uppskattar och som stärker banden mellan oss. Och ja, jag gör övningar med honom varje dag för att öva upp hans styrka i bakpartiet och det skulle man ju också kunna se som något jobbigt som tar tid om man vill det… Men om man inte är beredd på att lägga tid och pengar på sin hund så skall man kanske inte ha hund?



fredag 21 juli 2017

Hantering i vardagen

Oj, oj, oj! Nu var det visst en evighet sedan som jag skrev på bloggen! Närapå ett år sedan ser jag! Jag har varken haft tiden, orken eller lusten för det dock och jag känner inte för att skriva bara för sakens skull... Det är inget som jag prioriterar utan det finns många andra saker som måste få ta plats först. Om jag har en stund över OCH känner att det finns något som jag vill skriva om, som jag funderar på, eller om jag har läst om något som jag tycker är intressant så kommer jag skriva, annars inte. Jag vet att tanken med bloggar kanske egentligen är att man skall skriva kort och ofta, som små korta uppdateringar om vad som händer, men jag finner ingen mening i det utan använder bloggen istället på mitt sätt - inlägg mycket mer sällan men oftast desto längre när de väl blir av...  Har man inget intresse av att läsa längre inlägg så gör man helt enkelt bäst i att läsa någon annans blogg.

Mycket har förstås hänt sedan sist jag skrev, tråkiga som positiva saker men det kommer jag - om jag orkar och hinner - skriva om en annan dag...

Idag vill jag ta upp något som jag funderat på den senaste tiden och framförallt de senaste dagarna. Nämligen hantering i vardagen av våra hundar. Nanook har i sina dagar haft mycket problem till och från med liggsår på armbågarna som producerar talg, svullnar upp och blir svampiga och inflammerade. Det har varit lugnt nu i flera år men så häromdagen så blommade det upp igen på ena armbågen. I lördags såg jag ingenting när jag masserade honom, i söndags såg jag att det var svullet och så i måndags var det jättesvullet och han hade ont, så det gick väldigt fort. Det var svullet även en bra bit runtom såret, både under och ovanför armbågen och bakom armbågen. Det blev ett veterinärbesök i tisdags. Tyvärr är ju hudveterinärerna alltid så uppbokade så första tiden som fanns till någon var nästa tisdag. Det var inte aktuellt att vänta så jag fick ta en "vanlig" veterinär. Hon var dock väldigt noga (hade t.ex. läst hans journal från båda de veterinärkliniker där han förut behandlats pga. sina liggsår) så det kändes bra. Hon spolade och dränerade såret och han fick penicillin och en återbesökstid nästa tisdag. Jag fick även order att spola såret hemma 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Nanook var så himla duktig hos veterinären, jag var så stolt över min pojk! Och nu när jag spolar såret hemma så ligger han platt som en pannkaka, helt avslappnad och låter mig greja. Det är så skönt, tänker jag då, att ha en hund som tål och accepterar hantering.

Jag tänker på dem som har hundar som inte låter sig hanteras/ skötas om. Det kanske inte är så vanligt men det finns ju de hundar som inte ens ägaren kan hantera. Jag har t.ex. en bekant som har en Husky och hon kan i princip inte göra någonting med henne. Hon kan inte ens ta en fästing på henne, hunden blir bokstavligen helt hysterisk om hon märker vad man försöker göra! Jag lyckades en gång ta en fästing i smyg och det var ju kors i taket! Klippa klorna kan hon inte heller på henne, hon har fått ta hjälp av en stor karl som bokstavligt talat brottat ner hunden och hållit fast henne. Det känns inte riktigt okej så jag är glad att hon numera går till veterinären och klipper klorna, för det fungerar tydligen.

Jag har så svårt att förstå hur det kan bli så. Vad kan det bero på? Har man inte hanterat hunden som liten då? Visst, när Nanook har riktigt ont (som i måndags) så är han inte avslappnad och ja, i måndags var vi tvungna att vara två som tittade på såret. Sambon tvättade och jag peppade Nanook. Och ja, munkorg satte jag på. MEN inte fasen behövde vi brotta ner honom och tvångshålla fast honom! Det räckte så bra med lite vänligt peppande, lite klappar, en hand på honom som talade om att han skulle ligga still och så förstås lite godis. Och när det gäller all vardaglig hantering såsom t.ex. kloklipp så sköter jag allt det där själv. Inga problem. Ingen munkorg behövs. Bara lite godis. :-) Den fysioterapeut som vi går till har sagt att Nanook är så himla snäll att ha att göra med och hantera och att hon haft flera polarhundar som varit mycket svårare. Är det vanligt att just polarhundar är svåra att hantera/ sköta om/ vårda? Jag har läst att de ofta har en stor integritet och en stor kroppszon som de inte släpper in vem som helst innanför men är de verkligen svårare än andra typer av hundar generellt sett? De är ju samtidigt väldigt människokära... Eller är det de polarhundar som bor mestadels/ alltid utomhus i hundgård i en stor flock som är svåra på detta sätt? Hanterar man inte dessa hundar så mycket kanske? Men deras klor måste ju också klippas och de kan ju också bli sjuka och behöva omvårdnad?

Hur gör sådana som t.ex. min bekant då när de behöver hantera hunden? Ja, när det gäller kloklippning så går min bekant som sagt till veterinären men det kostar ju pengar och tar tid så det blir ju ganska osmidigt. Förutom den här vardagliga omvårdnaden som kloklipp, borstning, borttagning av fästningar osv. så kan ju dessutom hunden bli sjuk och behöva omvårdnad. Hur skulle dessa personer göra om de behövde t.ex. spola ett sår? Jag skall som sagt spola 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Skulle jag behöva åka till veterinären 2-3 gånger om dagen i tre dagar då om jag inte kunde göra det själv hemma? 

Jag tycker det är viktigt att kunna hantera sin hund. Det är väl en sak om den inte låter sig hanteras av andra men jag som ägare måste ju kunna ta hand om min hund. Naturligtvis är det bästa om den kan acceptera hantering även av andra med tanke på att den antagligen åtminstone någon gång under sitt liv kommer behöva åka till veterinären. Det är viktigt även för hundens skull, inte bara min. Det skapar ju så mycket stress om hunden är så obekväm med hantering och måste brottas ner och tvångshållas fast... Det borde verkligen vara något som man lägger krut på att förbättra om man har en sådan situation, anser jag.


söndag 4 september 2016

Prova-på-nosework; återvände idag till brukshundklubben efter många år

Jag har inte satt min fot på Brukshundklubben efter att jag gick unghundskurs där med min första malamute Baffin och blev lite bränd (mer om  varför nedan) men idag återvände jag till Kungälvs brukshundklubb. Det som lockade dit mig var ett prova-på-tillfälle om nosework. Jag har velat gå en hel kurs i nosework med Nanook - jag har ju gått viltspår med honom då och då vilket han verkligen älskar men hon som lägger spår för mig har ju sällan längre tid - men jag har just nu inte råd med en hel kurs, de är ju rät så dyra. Detta var två timmar och kostade endast 100 kr och för att se om nosework överhuvudtaget är något för oss så var det mycket rimligt enligt mig. 

Det var två trevliga timmar, ena instruktören visade sig vara grannens dotter, När jag gick på kurs för ganska många år sedan på Kungälvs brukshundklubb trodde jag på allt vad instruktörerna sade, vilket jag ångrar idag. Jag önskar att jag hade varit mer kritisk då men det är allt annat än lätt som förstagångshundägare att veta vad man kan lita på och inte, alla säger olika saker och man vet inte vem man borde lyssna på men Brukshundklubben tycker man  ju borde veta hur man skall göra... Det jag fick lära mig då var tyvärr att sätta kedjestryp på en halvårsgammal malamute som drog som en tok i kopplet och rycka och slita i honom och när han var överaktiv lägga ner honom på sidan och hålla fast honom... Idag hade jag antagligen krävt att de visat mig ett positivt sätt att jobba och om de inte hade kunnat det begärt att få mina pengar för kursen tillbaka för att kunna söka mig någon annanstans. Men då var det inte så, jag saknade kunskapen och den lilla kunskap jag har idag har jag fått av att läsa böcker av respekterade hundinstruktörer/ hundpsykologer/ problemhundsutredare/ etologer och även vetenskapliga artiklar om hund.

Hursomhelst fick jag en positiv upplevelse idag så saker och ting kan ha förändrats. Idag fick vi testa på nosework men så klart hann vi inte så långt på bara två timmar vilket inte heller var syftet. För de hundar som ej lärt in doften eukalyptus som är den första doft man lär hunden leta efter, så fick de leta efter föremål eller godis (i vårt fall faller valet lätt på godis) och vi fick testa på att låta hunden söka både inne och ute. Det som var bra var att en hund i taget fick arbeta och vi andra tittade på och på så sätt fick man se andra hundar än ens egen arbeta och höra kommentarerna från instruktören. Nanook kan egentligen redan leta efter godis, han är van att jag sätter honom och gömmer godis ej synligt för honom i lägenheten men idag hade han inte så hög motivation att arbeta, han tröttnade ganska fort vilket jag misstänker berodde på värmen, att han var varm och trött. Det verkar åtminstone kul med nosework så nu får vi se om vi har råd att gå en hel kurs så småningom...

Den ena kursledaren/ instruktören berättade att hon och hennes Cocker spaniel arbetar med att söka efter vägglöss. Det är fantastiskt hur mycket hundarna kan gör med nosen och att de kan känna skillnad på döda och levande löss så de bara markerar de levande. Och att få arbeta med sin hund och kunna försörja sig på det är ju drömmen!







Solen gjorde att Nanooks vänstra öga ser mycket mindre ut än det högra. Det lustiga är att han har ett öga somär mindre än det andra men det är tvärtom, höger öga är mindre!







Vi fick en underbar eftermiddag igår! Så där strålande som bara en sensommarkväll kan vara! Nanook fick simträna innan vi åkte hem, jag badade inte men tror nog jag skall göra honom sällskap i vattnet idag :-)



lördag 27 augusti 2016

Återbesök hos ortopeden

Nu var det återigen länge, längesedan jag skrev! Jag har börjat jobba igen efter semestern och då blir det inte mycket varken tid eller ork över för att uppdatera här. Utöver att jobba blir det till att ta hand om Nanook och träna, sedan är liksom tiden slut.

Hursomhelst kan jag uppdatera er med det senaste angående Nanooks diskbråck: vi var på återbesök hos ortopeden förra måndagen och glädjande nog tyckte han, precis som jag och Nanooks sjukgymnast, att han är bättre i ryggen! Vilken lättnad! Jag skall erkänna att jag var rätt nervös när han skulle klämma honom på ryggen, fast att jag ju märkt själv att han är mycket bättre, Ortopeden Gustav sade att han är mindre öm i ryggen och att vi skall fortsätta med samma dos Kortison ett år framåt om inget förändras, den dosen är tydligen okej att ligga på långsiktigt och han har ju inga stora biverkningar av det mer än att han är lite mer törstig än vanligt. I övrigt är det bara att forstätta som nu och försöka hålla honom så välmusklad som möjligt i bakkroppen och gå på laserbehandling då och då. Det har vi glesat ut på nu, verkar som att det räcker med en gång var tredje vecka till en gång per månad. Vill inte sluta med det helt, dessutom tycker Nanook att det är så skönt! :-) Han vrålar av lycka när han får syn på sjukgymnasten Josefine! :-) 

Gustav sade som sagt att Nanook är mindre öm i ryggen men jag märkte stor skillnad. Förut behövde man inte trycka mycket över ryggen innan han föll ihop helt och bara satta sig ner för att han inte orkade hålla upp bakkroppen och för att det gjorde ont. Nu neg han bara lite med bakbenen när Gustav tryckte över ryggen, det var stor skillnad. Jag berättade att jag ibland tycker mig uppleva att Nanook går lite "orent", det är svårt att förklara hur men jag ser att något är fel, han går inte perfekt. MEN han knatar på med svansen upp och jag märker inte att han går med korta steg eller så, vet inte hur jag skall förklara det annat än att han går orent med höger bak men när jag frågade ortopeden om jag skulle bry mig om det så länge han går på med entusiasm och svansen upp sade han nej, det är antagligen bara en liten rörelsestörning för han kunde inte se något när han gick i korridoren där fram och tillbaka. Är det inte typiskt att de aldrig visar något när man vill att de skall visa hur det ser ut?

Så skönt att inte behöva operera honom i alla fall! Han är ju ingen unghund längre heller, den 5 september fyller min pojk nio år (tiden går alldeles för fort!) och jag är orolig för att söva honom även om ortopeden inte tyckte att det skulle vara någon fara då de ofta söver ännu äldre hundar. Det är ju dock en stor operation också med en jobbig period (rehab) efteråt efter vad jag har förstått. Nu får vi bara hoppas att han håller sig så här bra på Kortisonet så han inte blir sämre igen.

Nanooks ena syster dog plötsligt alldeles nyss. Hennes matte hade lämnat in henne hos veterinären på morgonen för en enklare operation (vet inte vad det gällde), fem timmar senare ringde de och sade att hon fått hjärtstillestånd och att de inte hade kunnat väcka henne! Vilken fruktansvärd chock! Kan inte föreställa mig hur jag skulle ta ett sådant samtal! Stackars matte är helt förkrossad, väldigt förståeligt! Jag undrar vad som hände med henne egentligen, hur det kunde bli så. Det gick inte många dagar förrän matten skrev att hon inte klarar sig utan hund och att de nu letar efter an malamutevalp och nyss skulle de titta på valp i Norge. Jag förstår henne, det är väldigt svårt att vara utan hund när man väl haft en!

Värmen har återvänt lite lagom nu när man började jobba igen så jag passar på att få till ytterligare några dopp på kvällarna innan det blir för kallt... Förra sommaren hade vi det jättekallt men augusti och september var väldigt fina och jag badade sista gången för året den 27 september! Så sent har jag aldrig badat innan och jag är inte speciellt frusen av mig... Så blir det nog inte i år men några dagar till är det i alla fall okej att bada.